Novellas

Höstens sena dagar
var skänkt till ditt farväl
Skänkt till evig klagan
och kölden av din själ
Ty minnet som berusar
av dina ögon små
Har borta blåst av vinden
och lämnat himlen grå

Du dödade de klockor
som jorden tidigt sått
Med din kalla kyla
som nu mitt hjärta nått
Sedan dess har vinterns vindar
domnat mig till is
Och inget minne har jag
av vårens varma bris
Längre gläds jag inte
av det som en gång var
Lyckan är försvunnen
och marken den är bar
Och hur jag än försöker
att värmen åter finna
Släcks min stilla låga
av snön som börjat rinna.

Men snart är åter sommar
då blomstrar mark igen
Men mitt frusna hjärta
kan inte tina än

Det var många år sedan, på en plats nu glömd,

som jag mötte min tärna, då ung och berömd.

Hennes spel, då omtalat både i nord och i väst

hade lockat mig in till stans största fest.

Men inte drogs jag till dans och rött vin,

det enda jag såg var Elise Karmin.

Med knappar av siden och läppar av blod

tog hon mitt hjärta, så jag tog till mod.

Med backtrave blommor och ring gjord av gren

Befann jag mig snart ner på ett ben. 

Och med vitklädd klänning, så nätt och så fin, 

såg jag en sommar min Elise Karmin.

I en stuga i skogen, vid rosor och björk,

vakna tillsammans tills dagen blev mörk.

Ingen kan älska som Elise och jag, 

men lyckan tog slut en svårmodig dag.

När hösten var kommen med löv av rubin

Sjuknade snabbt min Elise Karmin.

Ögon blev dimma när sången tog slut. 

Knäckande revben för varje minut.
 

Stegen blev tunga och luften blev tunn. 

Rinnande dregel från vidöppen mun. 

Men vädjande böner och stark medicin

Botade inte min Elise Karmin.

När snön hade fallit på hus och på sjö

gjorde min brud sig redo att dö.

Och ingenting fanns det som jag kunde göra

Åt de sista orden som världen fick höra:

“Min käraste vän, dig kommer jag sakna

i min eviga slumber dit jag aldrig får vakna.

Men ett ska du veta, att innan jag dör,  

att ingen har älskat, som min kärlek gör.”

För många år sedan, på en plats nu glömd,

Farväl till min kära då åldrad och dömd.

Med hjärtat skänkt i gammalt skrin,

Dog då min kära Elise Karmin.

Tystnaden talar högre än vad några ord kan: detta lärde min mamma mig för många år sedan. Därefter har tystnaden förföljt mig. Som barn slets mitt hår av vid dess rötter utan motstånd och som vuxen vandrade mina chanser iväg med en tickande klocka i bakgrunden. Mina ögon har lärt känna marken så väl att de nu för tiden saknar varandra vid separering. Och min tunga, den har vuxit sig så bekväm i sin orörlighet att den nu upplevs gått i dvala. Jo, visst är det sant att mitt liv har levts i det tysta. Numera är jag inget förutom ett trassligt kassettband, vars band våldsamt blivit utdraget av ingen annan än mig själv. Allt för att tysta det som aldrig får höras.   

     Jag stiger in genom dörren och tar av mig mina skor. Jag vrider och vänder på dem så att de står raka på skohyllan. Min jacka hängs på kroken. Huset är ensamt och tyst, som det alltid tycks vara när jag kommer hem. Jag tänder ett par lampor för att göra det mer hemtrevligt, men det hjälper inte. Sanningen är att jag har växt mig trött på detta hus. De vita tapeterna med fläckar som inte går bort oavsett hur mycket jag skrubbar, de dimmiga lamporna som aldrig tycks lysa tillräckligt starkt. Värst är fönsterna som gav mig en ständig utsikt över världen utanför: en konstant påminnelse om att det finns mer till livet än vad jag nöjt mig med.

     Idag ringde min mamma. Det gör hon ungefär varannan dag. Hon är en av de få människor jag pratar med nu för tiden. Hon berättade om en litteraturkurs i Frankrike som hennes väninna skulle åka på. Tydligen var det ett väldigt bra pris med inkluderat husrum. Hon tyckte att jag skulle åka. Jag små skrattade till svar. Sade att min man inte skulle låta mig åka då jag behövdes här. Hon tyckte det var lite löjligt förstås, men grävde inte i det mer. Hon vet att pappa var värre. Bullrig och kontrollerande. Det gör mig stolt att hon kommit så långt sen att hon lämnade honom. Numera jobbar hon på någon skola vid behov och har på senaste tiden börjat pusha mig mot att börja skriva igen efter att hon hört att hennes kollega hade publicerat någon bok som gått hyfsat bra. Men jag var motsträvig. Sannerligen hade författarskapet lockat mig i unga dagar, jag hade till och med tagit några litteraturkurser på universitetet i hopp om att det skulle leda någon vart. Det gjorde det inte. I stressen av att finna stabilitet tog jag ett jobb hos hemtjänsten där jag blivit kvar. Det passade väl. Låg ganska nära och arbetstiderna var passande. Och likväl: jag tror ändå inte att jag har tillräckligt mycket att säga för att kunna bli författare. Inte tillräckligt mycket att säga för att ha lov att prata alls. Sanningen att säga är att jag önskar att jag inte hade möjlighet till tal. Jag räds av tanken på att mina ord hinner mig före. Vad skulle de kunna säga då? Mina djupaste känslor och tankar, nej. Det är bara mina och jag är inte en sådan person som skulle kunna blotta mig på det sättet.  

     Till denna värld kom jag med bedövande skrik. Därefter verkade kanske inte den brusiga staden lika högljudd. På gatorna skreks det där intill sent på natten och musik spelades alltid någonstans i fjärran. I allt detta buller och brus bodde jag tillsammans med min familj: tre syskon, en vresig far och en tyst mor. Alla inträngda i en liten lägenhet. Det var trångt, men mysigt sådär som ungdomen kan vara. Staden var ett äventyr och dess färger lockade mig. Det var en härlig tid, en spännande tid. När jag nått den mogna åldern av sjutton somrar beslutade dock sig mina föräldrar för att gå skilda vägar. Det var med all rätt såklart. Jag har alltid vetat att mamma inte var lycklig med pappa, men ändå kändes det tungt. Som slutet på ett kapitel som jag desperat försökte att bevara. Jag beslöt mig då för att även jag skulle flytta ut och allt efter det är historia. En tradig en. En långtråkig film som aldrig verkar ta slut eller ens har någon poäng.

     Nu för tiden känner jag att jag förlorat kraften att förändra vad mitt liv har blivit. Men min tristess är genomsynlig i allt jag gör. Visst är det sant att bitterheten har krupit sig allt närmare. Numera växer den på mig, tynger ner mitt tal. Men med allt detta har jag haft acceptans. Min roll vet jag väl, den är ingraverad med djupa ärr. Och över livet är jag tacksam. Även om den rullar förbi mig med dova klingor vet jag om att jag är för rädd för att någonsin stiga på. Skamligt. Bedrövligt. Plågsamt.  

     Jag går fram till köket. Middag, men vad ska lagas? Jag öppnar kylskåpet. Aldrig hade jag varit särskilt duktig på att laga mat, det kan jag väl medge. Men med omständigheterna kring min mans jobb, eller ja snarare hans ovilja till att laga mat, hade det ständigt blivit min uppgift. Gryta blir det idag. Fantasilöst. Jag kollar på klockan. Tjugo i fem, snart kommer han hem. Min man: En butter karl med tidvis charm vars bästa dagar gått honom förbi. Ofta undrar jag om hans hår kommer att falla av innan alla hans hårstrån färgats gråa.

     Vi träffades på en bar inne i staden för sex år sedan. Jag var där med en väninna från mitt jobb. Vi firade att vår chef skulle sluta. Vi gillade inte henne. Jag drack ur mitt glas och möttes sedan av en blick från andra sidan rummet. Det var en man med alldeles för mycket gelé i håret och en aning för tajta byxor. Jag småskrattade för mig själv och vände mig tillbaka till min väninna. Under kvällen möttes min blick av denna man många gånger. Jag förväntade mig att han skulle komma fram och prata med mig och köpte därför drink efter drink så att vi skulle stanna kvar längre. Men tillslut kramade min väninna mig hejdå och sade att vi ses igen på måndag. Jag var besviken, men förstod inte riktigt varför. När jag steg ut från barens varma melodier möttes jag av spöregn. Jag suckade och lade mina händer över mina bara armar. Inte var det den bästa kvällen att inte ta med en jacka. Kvällsluften var kall när jag började att gå hem från baren men gatljusen gjorde vägen varmare. Bakom mig hörde jag plötsligt raska steg. Jag vände mig om. Mannen mötte mig med ett brett leende och en läderjacka i khaki som han hastigt tog av sig. Jag kollade ner i marken då mina armar täcktes från regnets droppar. 

     “Det regnar en del.”

Mannen skrattade åt hans självklara kommentar. Jag log och kollade upp. Insidan av hans jacka var täckt av bomull och kändes varm mot min hud. 

     “Kan man få ditt nummer eller?”

Mannen kisade på grund av regnet som letat sig in i hans ögon. Mitt leende var borta. Jag svalde och nickade. Efter denna kväll ringde han hem till mig varje dag. Han lämnade tulpaner vid min dörr och brev i mitt inkast. Det var korta brev. Han skrev om vad han gjorde på jobbet och hans dröm om att köpa en villa ute på landet. Jag skummade igenom allt han redan nämnt över telefon och letade istället efter de få meningar där han skrev om hans förälskelse i mig. En handfull komplimanger tillkom alltid i dessa brev intill täckta beskrivningar om hur vår första gång skulle vara. Det var så kortfattat att jag undrade hur det skulle bli när det faktiskt hände. Ändå letade mina ögon fanatiskt efter dessa rader. Jag skämdes. Efter några månader av dejtande friade han. Jag nickade till svar.

     Vårt bröllop var inget spektakulärt. Hans familj och min mamma i stadshuset. Inte långt därefter flyttade vi in i en liten villa på landet. Huset var gammalt och luktade därefter. Men ändå, vi gjorde det till vårt. Det var en ganska bra tid. Hans ansikte var vänligare då. Men oceanvågor blev tillslut till arktisk is och khaki-läder till smutsiga förkläden. Sorgligt. Tröttsamt. Oåterkalleligt. 

     Ytterdörren öppnas. Jag hör att det duggar utanför. Min man stiger in, slänger av sig skorna en meter från skostället och lägger sin rock på hallbänken. Jag kollar ner på grytan som ännu inte är klar medans jag hör hur hans steg letar sig fram bakom mig.  

     “Är det mat snart eller? Är vrålhungrig.”

Åt mig ger han en snabb puss på kinden och går sedan in till vardagsrummet. Ljudet av nyhetsankarens allvarsamma ton fyller husets nedre plan. Hon talar om skjutningen i Haninge som skedde för några dagar sedan. Två män döda. Ingen gripen än. Jag ställer mig vid köksfönstret och kollar ut på regnet. Det droppar försiktigt, man märker det knappt om man inte studerar det länge. Sommaren har varit så hemsk de senaste åren. Mulen och grå. Såklart kan jag finna att det har sin charm men att ha samma väder så ofta har gjort mig trött och uttråkad. Det fräser till på plattan. Jag vänder mig hastigt om. Grytan kokar över. Jag går snabbt dit och tar tag i sleven och rör runt i grytan. Tärnade potatisar flyter upp till ytan. Jag vrider av spisen. På bordet lägger jag två vita tallrikar med blåmålade ängsklockor på. Min man stiger in i rummet. Han nickar belåtet när han ser maten. Jag ler. 

     Jag och min man sitter mitt emot varandra vid matsalsbordet. Han äter hastigt utan att kolla upp. Spad rinner från hans mungipa och åter på tallriken. Jag rynkar på näsan och kollar åter ut genom fönstret. Regnet har upphört. Jag greppar min gaffel. Jag är sjukligt trött av samma sjukdom. Livet har kallnat. Något som förut var mig varmt är nu avslaget. Ljummet som bäst. Jag kollar ner på min tallrik. Livet äcklar mig. En grå sörja av stillastående existens. Jag petar på den försiktigt med min gaffel och förväntar mig att den ska börja röra sig. Men det gör den inte. Den dallrar till och återgår sedan till vila. Hopplöst. Förlorat. Obotligt. 

      Min man tackar och går från bordet. Jag sitter kvar några minuter, funderar på om jag borde nämna något om Frankrike. Min tystnad har jag alltid varit stolt över, inte skulle någon kunna kalla mig för krävande. Nej, nej, nej. Jag ställer mig upp och går mot diskbänken. Nej, nöjd med det lilla ska man kanske vara. Nog är det bättre att inte förarga gubben. Jag sköljer bort denna eviga sörja. Skrapar bort dess kvarleva från min tallrik. Ser hur den snurrar runt i vasken tills den försvinner från min syn. Jag tror jag har glömt hur man gör för att vara lycklig. Numera känns lycka som en fjärran dröm vars gemenskap jag endast känt som ungdom. Jag kollar över diskbänken och möter en halvdrucken kaffekopp. Den är brun och en del av porslinet saknas. Jag känner kring revan med mina fingertoppar. Det är vasst. Jag trycker hårdare. Känner hur smärtan letar sig upp längst mina fingrar. Jag tycker att vi bör slänga denna kopp, den är sönder och vi kan alltid köpa en ny. En bättre. En som inte är brun och sönder. Men jag vet att min man kommer vilja hålla kvar i den, som han göra med allt som funnits i hans liv en längre tid. Det var nog därför jag fann mig något bekväm med honom. Ett liv med honom betydde ett liv utan överraskning. Oföränderligt. Konstant. Ändlöst.

     I min tankegång tappar jag koppen. Helvete. Stormande steg letar sig upp bakom mig. Sen kommer det, den oändliga sucken. Den letar sig in genom mina öron och lägger sig och skvalpar i botten av min mage. Jag ställer mig på knä och börjar plocka upp skärvorna.

     “Varför gjorde du sådär?”

En dum fråga som jag inte orkar svara på. Tystnaden får sköta det. 

     “Hm. Slå sönder alla koppar och jag har inget att dricka ur imorgon.”

Porslinet är upplockat nu. Min man muttrar och går iväg några steg och ställer sig med ryggen mot mig. Han kliar sig i håret. Jag ställer mig upp och kollar ut genom fönstret igen. Jo, visst är det på väg att klarna. Molnen skingras. Långsamt. Stadigt. Mina tankar vandrar iväg till Frankrike. Tänk om och därmed tänds en liten glöd i mig. 

     “Min mamma ringde idag.”

     “Mhm.”

Jag stryker mitt hår bakom örat och tittar åt sidan.

     “Hon talade om en skrivarkurs i Frankrike…”

     “Nej, nu får du ge dig. Tycker du att det passar att du åker iväg i några månader och  

     lämnar mig med allting här hemma? Va?”

Jag kollar ner i marken och känner en brännande smärta i min hals. Jag visste ju att jag inte borde sagt något, det är alltid bäst att inte säga något alls. Tyst. Tyst. Tyst. Tyst som i graven. 

     “Hm. Alltså du får nog ge upp den där drömmen snart. Du säger ju typ en handfull

     meningar per dag. Jag skulle vara förvånad om du skulle kunna fylla fem sidor med vad än

     du har att säga.”

Jag tittar upp på honom. Möjligen att han har rätt om detta. Rädslan för att ta plats och göra fel har skapat en snara runt min tunga. Den är livlös, eller är den?

     “Jag tror att jag skulle vilja åka.”

     “Jag förstår inte varför vi ska slösa pengar på något sådant just nu.”

     “Jag betalar för det.”

     “Jag trodde du gillade jobbet på ålderdomshemmet?”

     “Jag är redo för något nytt.”

     “Borde tänkt på det tidigare.”

     “Men…”

     “Men va fan! Vad är det med dig! Du som alltid är så förbannat liknöjd med allting! Jag

     säger nej, du får inte åka!”

Mina ögon möter marken en sista gång. 

     “Jag tänker åka.”

     “Va?”

     “Jag tänker åka.”

Jag tittar upp, tar ett djupt andetag och går snabbt förbi honom ut till hallen. Bakom mig hör jag hur han följer efter med skrikande röst. Men jag är redan någon annanstans. Jag är på väg. Jag tar tag i min jacka och vänder mig mot skostället. Där står han med mina skor i handen. Jag vrider på huvudet och ler. Barnsligt. Jag går snabbt förbi honom och öppnar dörren. I ett sista försök att hålla kvar mig tar han tag i min handled. Jag rycks tillbaka till husets mörker. Min tystnad ekar i mitt huvud och min kropp slås av panik. Jag stirrar på dörren som befinner sig längre och längre bort. Jag rycker med armen. Han släpper inte. Mina ben springer, men tar sig ingen vart. Rollen som jag spelat känner jag till mycket väl. Jag kan hennes varenda replik. Men i denna stund där lyckan sätts på spel känner jag att hon snart är död. Strypt av ord som inte sagts och ett liv som inte levts. Kastad av scenen. Jag blundar och känner hur mitt hjärta bankar mot mina revben likt längtan bakom galler. Jag rycker till ännu en gång och känner hur han nästan tappar taget. Han knuffar mig in i väggen och lägger hela sin vikt mot mig så att vi nu står ansikte mot ansikte. Jag kan inte röra mig. Jag är fångad. Min åskande puls dånar i mitt huvud. Det brinner i mig. Jag andas tungt. En röd låga letar sig upp längst min strupe. Jag tar ett djupt andetag och sedan skriker jag.

     En sista gång möter jag hans blick. Hans ögon är uppspärrade och hans mun är öppen. Jag går lugnt ut genom dörren och stänger den efter mig. Sedan springer jag.

     Solen är på väg att gå ner över trädtopparna och målar i sina sista andetag jorden i skimrande guld. Mina ben, förut begränsade, springer nu utan skor, med tår som gräver sig djupt ner i marken och gror hortensia efter mina steg. Ett hus, som blott var det sista stygnet för min mun, är nu sprättad vid sömmarna. Jag är lösgjord. 

     Omkring mig virvlar maskrosor i mångtal. De dansar i vackraste vals till fåglarnas sånger längst de målande ängarna. Långt bort i fjärran, intill stadens brus, hör jag avlägsen musik som får ungdomens hjärta att väckas åter. Ett kassettband har lagats, med band som nu rullar med klaraste toner. Och mitt tal, rik som jorden efter att det regnat, lovar mig att aldrig hålla tyst igen. Doften av syrener letar sig ner i min hals och det spritter till i mitt bröst likt midsommar regnet på asfalten. I denna stund är jag lyckligare än jag någonsin varit. Smultronhimmelen dansar med midnattssolen i väst och jag tänker högt ut för mig själv att det är just där jag ska vara. Orädd. Oförvägen. Högljudd.