Det var många år sedan, på en plats nu glömd,
som jag mötte min tärna, då ung och berömd.
Hennes spel, då omtalat både i nord och i väst
hade lockat mig in till stans största fest.
Men inte drogs jag till dans och rött vin,
det enda jag såg var Elise Karmin.
Med knappar av siden och läppar av blod
tog hon mitt hjärta, så jag tog till mod.
Med backtrave blommor och ring gjord av gren
Befann jag mig snart ner på ett ben.
Och med vitklädd klänning, så nätt och så fin,
såg jag en sommar min Elise Karmin.
I en stuga i skogen, vid rosor och björk,
vakna tillsammans tills dagen blev mörk.
Ingen kan älska som Elise och jag,
men lyckan tog slut en svårmodig dag.
När hösten var kommen med löv av rubin
Sjuknade snabbt min Elise Karmin.
Ögon blev dimma när sången tog slut.
Knäckande revben för varje minut.
Stegen blev tunga och luften blev tunn.
Rinnande dregel från vidöppen mun.
Men vädjande böner och stark medicin
Botade inte min Elise Karmin.
När snön hade fallit på hus och på sjö
gjorde min brud sig redo att dö.
Och ingenting fanns det som jag kunde göra
Åt de sista orden som världen fick höra:
“Min käraste vän, dig kommer jag sakna
i min eviga slumber dit jag aldrig får vakna.
Men ett ska du veta, att innan jag dör,
att ingen har älskat, som min kärlek gör.”
För många år sedan, på en plats nu glömd,
Farväl till min kära då åldrad och dömd.
Med hjärtat skänkt i gammalt skrin,
Dog då min kära Elise Karmin.