Höstens sena dagar
var skänkt till ditt farväl
Skänkt till evig klagan
och kölden av din själ
Ty minnet som berusar
av dina ögon små
Har borta blåst av vinden
och lämnat himlen grå
Du dödade de klockor
som jorden tidigt sått
Med din kalla kyla
som nu mitt hjärta nått
Sedan dess har vinterns vindar
domnat mig till is
Och inget minne har jag
av vårens varma bris
Längre gläds jag inte
av det som en gång var
Lyckan är försvunnen
och marken den är bar
Och hur jag än försöker
att värmen åter finna
Släcks min stilla låga
av snön som börjat rinna.
Men snart är åter sommar
då blomstrar mark igen
Men mitt frusna hjärta
kan inte tina än